Kommer nog bli ett litet annorlunda inlägg denna gången...
Kan ju iof börja med vad som hänt i mitt liv under de gågna veckorna. 2 SM-helger har avverkats med blandade resultat. Lången gick ändå helt ok enligt min mening, men då bena och övrig fysik inte kommit ikapp så var det inte så konstigt att jag inte gick vidare. Medeln gick så jädra bra, fram till den näst sista kontrollen, där, just innan kontrollen, jag är i ringen, har hyffsad kontroll på vart jag går ner för höjden, kommer ner, ser ett hus och målområdet, "jag är för långt ner" tänker jag och springer utan vidare riktning rakt uppför höjden igen. Det går 5minuter, det går 10 minuter, jag blir förbannad, hittar höjden jag utgick ifrån från början, tar kompassen ner, och där sitter den. Det som irriterar mig mest är att jag var kanske 20meter från kontrollen första gånen jag passerade där. För jag kom nämligen ner på samma ställe...Ilskan, och besvikenheten stod mig över öronen. Och det blev en låååång lång "nerjoggning" (läs avreagering), där jag fick lugna tankarna lite och försöka vända skiten till nått positivt. Jag kom iaf tillbaka till tc och tror väl det gick att prata med mig hyffsat iaf :P Dagen efter i b-kvalet, jumboplatsen, ja behöver jag säga mer? :P bommade satfläsk till ettan och så fortsatte det resten av banan :p jag liksom gav upp med, och jag lyckades ta jumboplatsen, tro mig, det brukar va grymt svårt!! men nu klarade jag den med goood marginal xP Stafetten är jag riktigt nöjd med! :D en liten miss, men annars prickfritt vad jag kommer ihåg :P hade himla gött flow genom banan, allt bara flöt på :) och jag plockade 12 placeringar! :D

Lidingöloppet, dock "bara" 10km för min del i klassen K22, avklarades i lördags. Tungt som satan! Benen ville inte, andningen ville inte, men hjärnan ville, delvis iaf! Den sa åt kroppen att jag skulle springa hela sträckan, inte bryta, trots att jag tänkte tanken flera gånger! tog mig runt gjorde jag iaf och jag kom inte sist! vilket var mitt mål i stort sätt :p sprang ju trots allt i en klass med tävlingslöpare.

Det var väl tävlingshelgerna det. Sen hare vart kunder å skola å massa sånt på veckorna med. Men känns lite ovärt :P

Skrev i förra inlägget att jag kände för att skriva av mig. Så ni som bara ville läsa om vad jag gjort och om hur tävlingar och så gått, kan sluta läsa här...
Det finns dagar då jag mår toppen och har glömt allt som en gång var. Och så finns det de dagar där allt kommer tillbaka och bara maler och maler om och om igen som en jävla köttkvarn. Tänker på det som var bra och undrar vad jag kunde ha gjort annorlunda. Om nån månad är det snart ett år sen jag tog "ett riktigt farväl". Hade jag vetat det var sista gången, hade jag fan aldrig åkt hem igen. Efter det blev du allt mer frånvarande, jag kände att det var något som inte stämde. Det gick dagar och det gick veckor, du blev mer och mer frånvarande. Försökte ringa, men fick inget svar. När jag väl fick kontakt, frågade jag rakt ut, vad fan det va som hände. Jag fick ett svar, jag litade på svaret. Jag blev ledsen. Veckor av ovisshet fick nu ett svar. Det jag inte visste då, var att svaret var så falskt det bara kunde bli. Jag blev helt jävla blåst! Två veckor senare fick jag käftsmällen. En stor fet jävla käftsmäll var det! Och det är den som fortfarande gör ont. Smärtan som maler mest tror jag. Jag grät och grät. Grät om natten för att orka på dagen. Ville visa mig stark. Svaret jag senare fick, jag ville lita på orden som skrevs, men jag kunde inte riktigt. Hur skulle jag veta vad som var sant, vad som var sant då, vad som var sant nu. Var allt ett spel bara, en lek? Jag lär nog aldrig få veta. Och om du nu läser detta, så vill jag bara att du ska veta att du slog någon hårt. Inte fysiskt, men psykist. Denna någon det är jag. Jag har tusen frågor, men inga svar.
Jag vill bara gå vidare! Glömma! Trodde jag gjort det, men så kommer den där köttkvarnen ibland. Jag saknar inte dig, jag saknar den du en gång var... Så ta dina minnen och försvinn ur mitt liv, älskade älskade du!!

/Bojsan